Sarkoidos

Sarkoidos är en inflammatorisk sjukdom som i de flesta fall drabbar lungorna och/eller lymfkörtlar i bröstkorgen, men i princip kan vilket organ som helst drabbas. Cirka 1200 personer insjuknar årligen i Sverige och ca 55% är män. De flesta som får sarkoidos är 30 - 60 år. Kvinnor insjuknar ofta lite senare än män med en topp kring klimakteriet och inflammationen vid sarkoidos kan minska under graviditet, varför hormonella faktorer tros vara av viss betydelse för sjukdomsförloppet.

Varför drabbas man av sarkoidos?

Läkarna vet ännu inte varför vissa får sarkoidos men troligen kan någon miljöfaktor (t ex någon typ av infektion, något man fått in i lungorna) i kombination med varianter av vissa gener leda till att sjukdomen utvecklas.

Sjukdomen smittar inte mellan individer men det finns en viss ärftlighet. En svensk studie fann en nästan fyrafaldig riskökning att drabbas om en förälder eller syskon har sarkoidos.

Individens genuppsättning kan också i viss mån påverka vilket förlopp sjukdomen får och vilka organ som drabbas.

Kartlägga den inflammatoriska processen

Sarkoidos är en systemisk inflammatorisk sjukdom vilket innebär att man hittar tecken till inflammation inte bara i påverkade organ utan även i blodet.

Forskningen kring sarkoidos kartlägger i detalj hur den inflammatoriska processen i lungan och blodet utvecklas och vilka smittämnen eller andra substanser som kan tänkas sätta igång sjukdomen.

Detta görs bland annat genom att ta upprepade blodprover och prover från lungan genom så kallad lungsköljning för att kunna studera den inflammatoriska processen på cellnivå i lungblåsorna (alveolerna). Det sker med hjälp av fiberoptiska bronkoskopi-tekniker, då celler sugs upp ur alveolerna via ett mjukt, böjligt instrument för att sedan studeras.

Forskningen koncentreras också till vilka gener som kan påverka benägenheten att alls insjukna i sarkoidos och även till hur förloppet kan förväntas bli och vilka organ utöver lungorna som löper ökad risk att påverkas.

Vilka är symtomen på sarkoidos?

Sarkoidos delas in i två huvudtyper; Löfgrens syndrom och icke-Löfgrens syndrom. Symtomen varier beroende på vilken form av sjukdomen man drabbats av.

Löfgrens syndrom

Löfgrens syndrom karaktäriseras av plötslig svullnad och värk i fotleder och/eller runda, upphöjda och ömmande blåröda fläckar, vanligen på underbenen. Dessa kallas knölros (erythema nodosum) och ses hos kvinnor oftare än hos män, medan besvär från fotlederna är vanligare hos män.

Allmän sjukdomskänsla och feber förekommer ofta, ibland även torrhosta och tryckkänsla över bröstet.

Vid typiska tecken på Löfgrens syndrom brukar läkaren skicka patienten till lungröntgen.

Röntgenbilderna hos en patient med syndromet visar förstorade lymfkörtlar vid luftrörens förgreningar i båda lungorna. I en del fall syns också infiltrat, det vill säga fläckvisa förtätningar, i lungvävnaden.

Löfgrens syndrom klingar oftast av inom ett antal månader utan att sedan återkomma. Det sker framför allt hos patienter som har en speciell HLA-typ. Det innebär att de har en speciell variant av den receptor som kallas HLA och som finns på cellernas yta.

Icke-Löfgrens syndrom

Hos flertalet patienter med icke-Löfgrens syndrom uppkommer symtom på sarkoidos långsamt. Tecken på sjukdom kan vara:

  • torrhosta
  • trötthetskänsla
  • andfåddhet
  • ibland viktnedgång, men den är sällan kraftig.

Även icke-Löfgrens syndrom kan debutera akut, till exempel som en plötslig rytmrubbning i hjärtat, akut inflammation i ögat och ansiktsförlamning.

Vid denna variant blir sjukdomsförloppet oftast mer utdraget med symtom från såväl lungor som andra organ. Även här är sjukdomsförlopp och prognos kopplade till vilken HLA­-typ man har, men sambanden är inte lika uttalade som vid Löfgrens syndrom.

Både lungorna och andra angripna organ kan drabbas av fortskridande omvandling till ärrvävnad genom successivt ökad förekomst av bindvävsceller (fibrotisering). Detta kan på sikt innebära att organen fungerar sämre.

Hur ställs diagnosen sarkoidos?

Lungröntgen

Ofta misstänks sjukdomen då patienten sökt hjälp hos sin husläkare och symtomen föranlett en lungröntgen, som kan ha visat förstorade lymfkörtlar inne i bröstkorgen och ibland även spridda ”fläckar” i lungvävnaden.

Fynden kan föranleda ytterligare undersökning med skiktröntgen (datortomografi) för säkrare diagnostik.

Bronkoskopi

Om lungröntgen visar tecken på sarkoidos görs vanligen bronkoskopi. Det innebär att man via näsan för ner ett smalt, böjligt fiberoptiskt instrument till lungorna.

Olika typer av vävnadsprov kan då tas för att ytterligare säkra diagnosen. I mikroskop kan granulomförändringar ses.

Granulom utgörs av en speciell anhopning av inflammatoriska celler och styrker sarkoidosdiagnosen. Dessutom kan fördelningen av de olika celltyper som kan sugas upp ur alveolerna, stödja misstanken om sarkoidos.

EKG

EKG ska utföras då sjukdomen misstänks och upprepas om symtom i form av hjärtklappning eller yrsel uppträder. (Se vidare nedan under Hjärtat).

Blodprov

Inga blodprover kan i dagsläget säkerställa diagnosen, men en rad blodanalyser brukar göras inledningsvis för att påvisa olika typer av möjliga organ-engagemang.

Proverna ska kartlägga om blodbilden är normal, belysa lever-/njurfunktion samt kalciummetabolism (=omsättning av kalk).

Analys av en speciell enzymaktivitet (ACE) kan i viss mån återspegla sjukdomens aktivitetsgrad.

Numera tas vanligen också blodprov för att fastställa genotypen, det vill säga vilka arvsanlag patienten har. Man kallar det för HLA-typ. Med dess hjälp kan prognosen göras säkrare.

Vid ögonförändringar bör en ögonläkare undersöka patienten och vid misstänkta förändringar i nervsystemet kan neurolog konsulteras.

Behandling av sarkoidos

Det är inte alls självklart att någon behandling av sarkoidos behövs eftersom sjukdomen kan läka ut av sig själv, i synnerhet om det rör sig om Löfgrens syndrom.

Ingen botande terapi är känd, men sjukdomsförloppet kan modifieras och lindras med medicin.

Om behandling krävs på grund av exempelvis uttalade symtom, höga kalkvärden hjärt- eller lungfunktionspåverkan, ges läkemedel som dämpar den inflammatoriska processen.

Läkemedelsbehandling

Kortison

Hitintills har i första hand kortison ordinerats under något år i successivt sjunkande doser. Men det är inte klarlagt om det lindrar sjukdomen på sikt, och de flesta återfaller efter avslutad behandling vilket gör att många har behövt kortisonbehandling i flera år.

På senare tid har framkommit alltmer data tydande på de negativa konsekvenserna av långvarig kortisonbehandling, även med låga doser.

Bland annat kan behandling leda till:

  • benskörhet
  • viktuppgång
  • tunnare hud
  • påverkan på hjärta och kärl.

Cytotoxiska läkemedel

Därför har behandlingsrekommendationerna vid sarkoidos reviderats och nu rekommenderas att istället starta med så kallade cytotoxiska läkemedel (kan sägas vara en form av cellgift).

Det vanligaste preparatet är methotrexate, ett läkemedel som används vid behandling av en rad andra sjukdomar, bl a ledgångsreumatism.

Tyvärr dröjer det flera månader innan effekten av dessa typer av läkemedel inträder. Vid uttalade symptom kan läkarna därför inleda behandling både med kortison och ett cytotoxiskt läkemedel eftersom kortison har snabbt insättande effekt.

Efter några månader då effekten av det cytotoxiska läkemedlet inträtt så kan patienten sluta med kortison.

Biologiska läkemedel

Om cytotoxiska läkemedel inte hjälper så är nästa steg så kallade biologiska läkemedel, en typ av antikroppar. De blockerar en signalsubstans, TNF-α, vilken tros vara viktig för inflammationen vid sarkoidos. Biologiska läkemedel ges antingen direkt i blodet eller som sprutor i huden.

Även andra behandlingsalternativ kan erbjudas delvis beroende av vilket eller vilka organ som engagerats.

Vanliga värktabletter

Vid Löfgrens syndrom med uttalad smärta och svullnad runt fotlederna och feber kan vanliga värktabletter lindra, vid ögonsarkoidos kan det ibland räcka med olika typer av ögondroppar och vid hudsarkoidos kan kortisonkrämer hjälpa.

Andra organ kan påverkas vid sarkoidos

Lederna

Ett vanligt första symtom vid akut debuterande sarkoidos är smärta vid fotlederna. Man kan få svullnad i fotlederna eller i närheten av dem om senor inflammerats.

Andra leder drabbas mer sällan. Besvären klingar vanligen av efter några månader.

Lymfkörtlarna

Det är vanligt att lymfkörtlar inne bröstkorgen förstoras. Det kan du inte känna själv, det brukar vara läkaren som upptäcker det i samband med lungröntgen.

Ibland blir även lymfkörtlar som finns mer ytligt under huden förstorade (till exempel i armhålor, ljumskar, ovanför nyckelbenen och på halsen). Då kan du känna dem med fingrarna. De brukar vara fasta, oömma och rörliga mot underlaget.

Hjärtsarkoidos

Sarkoidos i hjärtat yttrar sig oftast som rytmrubbningar och/eller hjärtsvikt. Hjärtrytmen kan bli långsam eller snabb och oregelbunden.

Symtomen varierar men kan vara hjärtklappning, yrsel och svimningskänsla. Ibland saknas symtom men förändringar kan då ofta ändå ses på ett EKG.

Kardiologisk expertis ska involveras vid misstänkt hjärtsarkoidos och idag finns mycket goda utredningsmöjligheter med magnetresonans-undersökning (MRT) och kombinerad datortomografi/isotopundersökning (PET) för att bedöma utbredning och aktivitet.

Utöver immundämpande behandling blir det ofta aktuellt att sätta in en kombinerad pace-maker och hjärtstartare samt behnadling med hjärtmediciner.

Huden

Vid den akuta formen av sarkoidos kan man få hudförändringar, knölros. De är ömmande, blåröda förändringar som vanligtvis ses på underbenen hos kvinnor. De finns oftast kvar under några månader och efterlämnar sällan ärr.

Andra typer av hudförändringar än ovannämnda knölros kan uppträda. Inte sällan ses brunaktiga, upphöjda fläckformade förändringar. Ibland uppstår de i gamla ärr. Fläckarna brukar inte klia.

Neurologisk påverkan

Vid sarkoidos kan nervsystemet involveras på flera olika sätt, både själva hjärnan och nerverna ute i kroppen kan drabbas. Symptomen kan vara t ex

  • Ensidig ansiktsförlamning
  • Förlamning av t ex en arm eller ben.
  • Stickningar och brännande känsla i armar och ben
  • Huvudvärk
  • Synpåverkan

Neurologiskt engagemang är svårt att diagnosticera. Det kan styrkas genom utredning med magnet resonans tomografi (kallas ofta magnetröntgen i dagligt tal) och lumbalpunktion. Vid en lumbalpunktion tappas vätska som omger ryggmärgen ut genom ett litet nålstick i ländryggsregionen och analyseras. Neurolog ska alltid konsulteras.

Njurarna

Njurarna kan vara direkt drabbade av sarkoidostypisk granulombildning eller påverkas till följd av rubbad kalciummetabolism.

Ibland utsöndras för mycket kalcium via urinen och ibland föreligger förhöjda kalciumvärden i blodet. De kan vara skadligt höga men kan minskas genom rikligt vätskeintag och genom att undvika kalciumrik kost, till exempel mjölkprodukter. Men om de är riktigt höga måste immundämpande behandling ges.

Ögonen

Ögonen kan bli rödsprängda, inflammerade, värka och bli mycket känsliga för ljus.

Lever och mjälte

Sarkoidos i lever och mjälte är vanligt och vållar sällan problem. Engagemang av dessa organ kan yttra sig som förhöjda leverprover respektive förstorad och/eller fläckig mjälte. En lätt förhöjning av leverprover och lätt förstorad mjälte brukar ej behandlas. Vid engagemang av levern brukar hepatolog (leverläkare) tillfrågas och ofta görs en undersökning (Fibroscan) för att reda ut om det ses en begynnande fibros. Ses tecken till fibros brukar det följas med upprepade Fibroscan.

Skelettet

Sarkoidos i skelettet är troligen vanligare än man hittills trott. Det upptäcks alltmer i takt med att läkarna har fått bättre och mer förfinade metoder för diagnostik och kan ses som ett bifynd på till exempel en datortomografi/isotopundersökning (PET) som görs för utredning av hjärtsarkoidos.

Sarkoidos i skelettet sätter sig ofta i ryggen och bäckenet. Skelettengagemang brukar ej ge upphov till besvär och därför letar läkarna inte aktivt efter detta.

Om läkarna hittar något avvikande i skelettet händer det att de ändå ibland tar prov för att vara säkra på att det är sarkoidos och inte något annat som behöver behandlas.

Granskare

Susanna Kullberg, överläkare, docent i lungmedicin.
Läs mer om Susanna Kullberg på Karolinska institutet

Läs mer om sarkoidos

Vårdprogram för Sarkoidos

vp_sarkoidos_261008.pdf