Mediciner är långt ifrån allt
För tio månader befann sig Björn Andersson nära Blåhammarens fjällstation i Jämtland när det plötsligt tog stopp. Det var som att någon hade dragit ur en propp. Björn kämpade sig vidare upp till toppen även om han förstod att något var fel. Väl hemma i Göteborg konstaterade distriktsläkaren arytmi, vilket resulterade i en remiss till Sahlgrenska Universitetssjukhuset för elkonvertering.
I mitt fall rörde det sig om förmaksflimmer. Pulsen ökade samtidigt som blodet inte pumpades runt i tillräcklig utsträckning. Tillståndet är tydligen inte farligt i sig, men kan ge allvarliga följder som att lungorna fylls med vätska. Det råkade jag ut för lite senare, liksom hjärtsvikt. Jag var inlagd under 10 dagar och fick elkonvertering vid två tillfällen som misslyckades. Jag skrevs ut med 6 olika mediciner som jag har svarat bra på.
Vad hände när det mest akuta var över?
Innan jag skrevs ut från sjukhuset fick jag besök av en fysioterapeut. Hon förklarade vikten av att komma igång med fysisk träning efter det jag hade råkat ut för. Efter utskrivning blev jag kallad till fysioterapin. Där fick jag börja med att sätta mig på en träningscykel och göra ett arbets-EKG. I detta läge var jag rädd för att anstränga mig. Men jag litade på henne, satte mig på träningscykeln och trampade på under kontrollerade former och med rätt belastningsnivå. Jag kan säga att hon tog bort den lilla rörelserädsla jag hade. Sedan dess har jag tränat efter ett individuellt anpassat program i en hjärtgrupp två dagar i veckan och spelat pingis tre dagar i veckan.
Hur tycker du att eftervården har fungerat?
Läkarna har varit väldigt bra på den medicinska biten, men inte lika bra på att kommunicera. Som patient känner man sig väldigt utelämnad där man ligger i sjukhussängen och inte vet vad läkarna vet eller vad som ska hända härnäst. Jag önskar att de var bättre på att beskriva helheten, även om jag inte ska dra alla läkare över en kant. Som tur är har sjuksystrarna och fysioterapeuterna visat stor empati och förståelse för min situation. De har varit tillgängliga, informerat mig och gett många råd och tips.
Hur mår du idag?
Jag mådde väldigt bra fram till i måndags. Då fick jag se en tidningsartikel där det stod att brittiska forskare hade kommit fram till att patienter som lider av hjärtsvikt och som dessutom drabbas av depression löper fem gånger så stor risk att dö under det första året efter en sjukhusvistelse, jämfört med patienter som "bara" lider av hjärtsvikt. Att läsa en sådan artikel kan få vilken hjärtsjuk som helst att bli deprimerad. Det understryker verkligen behovet av att kunna få professionell hjälp när man befinner sig i min situation. Mediciner är långt ifrån allt. Tillgång på samtalsterapi och det förtroliga samtalet är något jag saknar. Om livsenergin sänks är det förödande.
Finns det något mer du önskar dig av vården?
Samtalsgrupper hade varit bra. Att få tips av varandra och uppleva en gemenskap som leds av någon som kan hjärtat. Men det är klart, vården har inte resurser till allt. Nyligen fick jag höra att Riksförbundet HjärtLung har lokalföreningar med bland annat samtalsgrupper. Det är något jag ska kolla upp. För övrigt lever jag ett bra liv. Det enda jag inte kommer att göra är att resa utanför Europa på grund av infektionsrisken.
Björn Andersson, 68 år, Göteborg