”Det var så skönt att få höra: Lev! Gör vad du vill!”

Annette Andersson fick diagnosen förmaksflimmer i oktober i fjol. Då upplevde hon att vården enbart gav henne medicinsk information och inte råd om vad hon kan göra själv.

I höstas fick 53-åriga Annette Andersson veta att hon har förmaksflimmer.

En av de första saker hon gjorde var att gå in på Riksförbundet HjärtLungs webbplats för att söka fakta.

– Jag är typen som gillar att gå till botten med saker och ting, säger Annette och ler.

Diagnosstödjare ingår i medlemskapet

Väl inne på webben hittade hon möjligheten att prata med en diagnosstödjare. Det ingår i medlemskapet.

Annette bestämde sig för att bli medlem direkt och anmälde sitt intresse.

Kort därefter blev hon uppringd av Claes Åberg. Han har själv haft förmaksflimmer i sjutton år och är aktiv i förbundet sedan tio år.

Claes har arbetat på frivillig basis som diagnosstödjare sedan verksamheten startade i januari 2024. Han ser det som en chans att använda sina egna erfarenheter på ett positivt sätt.

"I samtalet kan man mötas på samma nivå"

– I samtalet kan man mötas på samma nivå och verkligen förstå varandra, säger han.

Annette uppskattar mycket att Claes inte pratade ”sjukhusspråk”.

– Han berättade om sin erfarenhet av att ha flimmer, men framför allt lyssnade han på mig, säger hon.

Claes säger att det viktigaste för honom är att förmedla att förmaksflimmer inte är farligt.

– Du kan leva ditt liv precis som vanligt. Du måste såklart känna efter själv vad du orkar, men det är viktigt att rädslan inte gör att du låser in dig och bara sitter i soffan, säger Claes.

Detta råd var värdefullt för Annette. Det bekräftade hennes tankar om att hon inte ville begränsa sig eller bli överdrivet försiktig.

– Det var så skönt att få höra: Lev! Gör vad du vill! säger hon.

Vaknade och hjärtat rusade

Annette fick diagnosen förmaksflimmer i oktober i fjol. Det började med att hon vaknade en morgon och hjärtat rusade väldigt. Eftersom hon tänkt ta en promenad tog hon på sig smartklockan: pulsen låg på 180 slag i minuten.

Efter att hon hade vilat en timme hade hon nästan lika hög puls. Hon blev inte bättre och ringde efter ambulans. När den kom var pulsen uppe i 200.

"Det är bara flimmer"

– När jag kom in på sjukhuset bemötte läkaren mig på ett trist sätt. Sade ”det är bara ett flimmer”. Då sade jag ”för dig är det kanske bara – men inte för mig”.

Fem dagar senare genomgick Annette en elkonvertering. Det är en behandling där hjärtat får en elektrisk stöt för att återgå till normal rytm, men man blir inte frisk efteråt.

En person med förmaksflimmer måste livet ut äta blodförtunnande och pulsdämpande läkemedel (betablockerare).

Vården gav medicinsk information

Annette upplevde att vården enbart gav henne medicinsk information och inte råd om vad hon kan göra själv.

Där tror Claes att diagnosstödjare kan göra en insats. I samtalen berörs ämnen som motion och kost, och att till exempel alkohol och kaffe kan trigga i gång flimret.

Det första samtalet med en diagnosstödjare varar cirka en timme. Sedan erbjuds man uppföljning efter ett par månader. Inte alla vill ha det, men Annette nappade.

– Jag såg fram emot att berätta att allt gått bra: ”jag klarade mig”. Det kändes fint att ha den här kontakten med Claes. Han satte förmaksflimmer i proportion till vad det är. Det är inte döden – bara en grej jag får dras med.

Text: Linda Swartz
Foto: Nora Eriksson

Om Annette Andersson

Ålder: 53 år.
Bor: I hus med stor trädgård, en bit söder om Hjo vid Vätterns västra strand.
Familj: Sambo, två vuxna barn, två barnbarn (Fem och 1,5 år gamla).
Gör: Frisör med egen firma.
På fritiden: ”Odlar! I år blir det ätbara grejer som lök och potatis, barnbarnen har egna plantor. Och så ska vi göra i ordning en grillplats i trädgården. Vi älskar att ha projekt på gång.”

Detta är förmaksflimmer

• Hjärtats rytm styrs av elekt­riska impulser från sinusknutan, som sitter i höger förmak.
• Vid förmaksflimmer fungerar inte systemet, utan de elektriska signalerna kan komma från flera andra ställen i förmaken. Då gör inte signalerna sin uppgift, utan hjärtat börjar slå oregelbundet och oftast snabbare än normalt.
  Funktionen i hjärtat blir nedsatt, men effektiviteten är oftast ungefär åttio procent. Det gör att man kan leva med sitt flimmer även om det är slitsamt för hjärtat i längden.
• Dessutom finns en risk att blod samlas till en propp som kan lossna, följa med upp till hjärnan och orsaka en stroke.
  Källor: 1177 och Riksförbundet HjärtLung