"Jag vill ge tillbaka och vara ett stöd för andra!"
Torbjörn Trolte är diagnosstödjare. Han har haft en hjärtinfarkt och upplevde själv att han fick bra information och stöd för att komma tillbaka till ett aktivt liv. Han erbjuder stödsamtal till andra medlemmar som har haft hjärtinfarkt.
Torbjörn Trolte från Storvreta utanför Uppsala är diagnosstödjare för medlemmar som haft hjärtinfarkt.
- Jag fick en hjärtinfarkt 2009. Under rehabiliteringen på sjukhuset fick jag mycket information och stöd. Efter infarkten blev jag erbjuden att delta i en hjärtskola, vilket jag gjorde tillsammans med min fru. Jag fick också hjälp att komma i gång med lättgympa med närvarande vårdpersonal. Det var viktigt för att jag skulle vara trygg när jag började anstränga mig igen.
- Ett av mina starkaste minnen från den här tiden är när jag joggade för första gången efter infarkten. Det kändes så obehagligt med alla stötar och dunsar. Det gällde verkligen att inte stanna upp och låta rädslan ta över. Jag sa till mig själv ”infarkten är över nu, hjärtat är lagat och det är upp till mig att göra det bästa möjliga av situationen”.
Torbjörn, vad har du för historia med Riksförbundet HjärtLung?
- Jag fick kontakt med Riksförbundet HjärtLung redan på sjukhuset då vi fick besök av en representant från föreningen i Uppsala. Jag blev medlem redan då men var inte så aktiv i början. Jag mådde bra och kunde fortsätta med min vanliga gympa på Friskis och Svettis.
För några år sedan började jag att spela pingis tillsammans med några andra i föreningen. Jag är ju en gammal bollmänniska och tycker det är roligare att springa efter en boll. Så idag spelar jag pingis och är suppleant i styrelsen.
När tror du det är viktigt att kunna få kontakt med en diagnosstödjare?
- Jag tänker mig att behovet är som störst när man nyligen fått en diagnos, eller som i mitt fall, varit med om en hjärtinfarkt. Jag tror det är då man upplever som mest oro och letar efter information. Just efter hjärtinfarkt är det också ett stort steg att börja göra mer påfrestande saker igen. Jag upplevde själv att det var välgörande att träffa andra i samma situation.
Varför vill du bli diagnosstödjare?
- Jag fick bra behandling och information när jag blev sjuk. Jag vet också vilka utmaningar som kan uppstå på vägen tillbaka efter en infarkt. Det gör det lättare för mig att förstå hur det är.
- Som diagnosstödjare tror jag det viktigaste är att lyssna. Om den jag pratar med blir hjälpt av mina personliga erfarenheter delar jag gärna med mig av dem.
- Jag hoppas jag kan motivera den jag pratar med till att ta ett steg till trots att det kan kännas obehagligt. Som diagnosstödjare vill jag ge tillbaka och vara ett stöd för andra.