Vi var många förväntansfulla medlemmar som satt i Equmeniakyrkan för att få lyssna på Bolmsö Old Stars med Irene Olofsson. Åsa hälsade alla hjärtligt välkomna och särskilt då våra underhållare. Det var Mats, Inge, Conny, Lars-Åke, Irene och Edith Piaf som stod på scenen. Vi förflyttades genast till Frankrike med hjälp av musiken, språket och herrarnas klädsel.

Irene berättade om Ediths liv på ett mycket entusiastiskt sätt och vävde in sångerna på lämpliga ställen. De proffsiga musikerna kompade Irene och ibland skojade Conny till det med oväntade ”bus” som lockade till skratt.

Mats berättade att Bolmsö är lika stort som Manhattan men skillnaden på invånarantalet är stort. På Bolmsö bor 375 personer mot 1,8 miljoner på Manhattan. Av dessa 375 så är tre av denna grupp boende på Bolmsö och resten i Sösdala.

Ediths liv var kaotiskt. Hon föddes 1915 och dog 1963. Hennes uppväxt var tragisk och fattig. Hon togs omhand av mormor, farmor och pappan. Hennes farmor hade en bordell och miljön där var inte den bästa. Men då Edith vid 6-års ålder miste synen och blev blind så tog ”personalen” på bordellen och bad till Gud och offrade och faktiskt så hörsammades bönerna och hon fick synen tillbaka. När pappan hade hand om henne så var hon med när han uppträdde på gatorna i Paris och då sjöng hon så vackert så att folk gav mer pengar. När hon var 17 år fick hon en dotter som bara blev tre år, då hon dog i hjärnhinneinflammation. Irene berättade så mycket om Ediths liv: hur hon upptäcktes, började sin karriär, sjöng alla sina sånger, träffade alla sina älskare och faktiskt gifte sig två gånger. Tyvärr så levde Edith ett hårt liv med missbruk, olyckor, sjukdomar och dog endast 48 år gammal. Hon är ansedd som Frankrikes största populärmusikartist, dock endast 1,47 m lång.

Irene sjöng många kända låtar som Non, je ne regrette rien, La vie en rose, Sous le ciel de Paris, Padam Padam, Autumn Leaves med flera.

När vi sjöng Padam så stod vi alla upp och sjöng med. När konserten var slut stod vi åter upp och applåderna ville aldrig ta slut. Det blev extranummer och Åsa tackade och överlämnade varsin bukett.

Det blev lite information om vad som har hänt och vad som kommer. Därefter blev det kaffe/te, härliga ”tunnbrödsrullar” och kaka och till sist var det dragning på fikabiljetten, allsång ledd av Ernst, Helge och Åsa. Avslutningsvis läste Åsa ur Livet har lärt mig…och sedan gick vi nöjda hem.

Text och bild Åsa Prytz