Höga kusten

Höga kusten 1 sept 2024

 På söndagen träffades vi på VikingLine terminalen, ett gäng från Riksförbundet HjärtLung Sollentuna. Namnet till trots piggt. Här skulle det bergsbestigas, båten skulle ta oss till Härnösand. Där väntade ett antal bussar för vidare färd norrut mot berget.

Framme vid liften

Efter ca en halvtimmes bussresa på en stundvis regnvåt E4 var vi framme vid Skuleberget. Då hade  regnet övergått skyfall. Frågan vi ställde oss var, åka eller inte åka, sittlift? Efter en mycket kort överläggning var saken klar. Vi åk! Argumentet "Lunchen finns där uppe" övertygade! 
Två busslaster orädda Svenska pensionärer äntrade liften, iförda Punchas från Biltema (blåa) eller röda från Jula. Lastning och lossning tog väl lite längre tid än vanligt, förmodligen på grund av regnet. Fördelan med att åka upp i regn, blåst och dimma är att de som är höjdrädda klarar resan bättre. Sikten var tidvis bara femtio meter.9O4A5297-Blog.jpg

Allt ska med, även rullatorn!

Tretiofem minuter senare var vi uppe vid toppstugan. Där väntade en varm brasa, en kopp varmt kaffe och en stor macka som vilken revisor som helst hade slagit ner på. Men den var jättetgod.9O4A5302-Blog.jpg

Varm brasa i toppstugan

Vi fick kämpa bra med mackan som hade räckt till flera. Snart var det dags nerfärd, men först måste vi titta på utsikten. Man skulle ju kunna se havet härifrån. Vi befann oss 295 meter upp.9O4A5301-Blog.jpg

Utsikt från toppen av Skuleberget

Väl ute ur topp stugan ställdes fotografen för utmaningar. Det är så att på de här breddgraderna faller inte regnet som i Stockholm, uppifrån molnen. Nej här kom det mer vågrätt, kanske som från Lofoten. Som om någon sprutar med hög trycksslangen mot dig. Så kunde det vara. därför inga bilder från norr. 
Ovanför grantopparna, på bilden ovan, ser man den vackra dalen och Norrfjärden och bortom den havet. Åtminstonne om man skall tro skylten :)

Så var det dax för nedfärd.

När vi snubblat av sittliften, eller blev vi knuffade? Liftvakten hojtade något om att vi inte kunde stå kvar. Vi hade lite problem att frigöra oss från den blå ponchasen, vi vet inte vad vinden hade gjort med den under nedfärden. Men vi var liksom ihop buntade, Lena och jag. Men med gemensamma krafter kom vi loss och kunde äntra bussen för återfärd till båten i Härnösand.

 

Höga kusten

Höga kusten 1 sept 2024

 På söndagen träffades vi på VikingLine terminalen, ett gäng från Riksförbundet HjärtLung Sollentuna. Namnet till trots piggt. Här skulle det bergsbestigas, båten skulle ta oss till Härnösand. Där väntade ett antal bussar för vidare färd norrut mot berget.

Framme vid liften

Efter ca en halvtimmes bussresa på en stundvis regnvåt E4 var vi framme vid Skuleberget. Då hade  regnet övergått skyfall. Frågan vi ställde oss var, åka eller inte åka, sittlift? Efter en mycket kort överläggning var saken klar. Vi åk! Argumentet "Lunchen finns där uppe" övertygade! 
Två busslaster orädda Svenska pensionärer äntrade liften, iförda Punchas från Biltema (blåa) eller röda från Jula. Lastning och lossning tog väl lite längre tid än vanligt, förmodligen på grund av regnet. Fördelan med att åka upp i regn, blåst och dimma är att de som är höjdrädda klarar resan bättre. Sikten var tidvis bara femtio meter.9O4A5297-Blog.jpg

Allt ska med, även rullatorn!

Tretiofem minuter senare var vi uppe vid toppstugan. Där väntade en varm brasa, en kopp varmt kaffe och en stor macka som vilken revisor som helst hade slagit ner på. Men den var jättetgod.9O4A5302-Blog.jpg

Varm brasa i toppstugan

Vi fick kämpa bra med mackan som hade räckt till flera. Snart var det dags nerfärd, men först måste vi titta på utsikten. Man skulle ju kunna se havet härifrån. Vi befann oss 295 meter upp.9O4A5301-Blog.jpg

Utsikt från toppen av Skuleberget

Väl ute ur topp stugan ställdes fotografen för utmaningar. Det är så att på de här breddgraderna faller inte regnet som i Stockholm, uppifrån molnen. Nej här kom det mer vågrätt, kanske som från Lofoten. Som om någon sprutar med hög trycksslangen mot dig. Så kunde det vara. därför inga bilder från norr. 
Ovanför grantopparna, på bilden ovan, ser man den vackra dalen och Norrfjärden och bortom den havet. Åtminstonne om man skall tro skylten :)

Så var det dax för nedfärd.

När vi snubblat av sittliften, eller blev vi knuffade? Liftvakten hojtade något om att vi inte kunde stå kvar. Vi hade lite problem att frigöra oss från den blå ponchasen, vi vet inte vad vinden hade gjort med den under nedfärden. Men vi var liksom ihop buntade, Lena och jag. Men med gemensamma krafter kom vi loss och kunde äntra bussen för återfärd till båten i Härnösand.

 

}