Alvas liv och öde på sanatoriet

Alva Asp drabbades av tuberkulos som ung och tvingades leva sin sista tid i livet på sanatorium. Upplevelserna av sjukdomen skildrade hon i detaljrika illustrationer och dagboksanteckningar. Riksförbundet HjärtLung har fått ta del av det unika materialet som både berättar om ett mänskligt öde och påminner om en fruktad folksjukdom i 1930-talets Sverige.

 ”Det blir alldeles tyst i båsen. Doktorn kommer, viskas det. Vår doktor Nilsson syns komma vandrande längs gången mellan sängarna, ett litet leende syns som vanligt under hans mustasch. Ibland stannar han framför ett bås och en kort tillrättavisning hörs. Det kan gälla att en patient trots förbudet ligger och läser eller endast sitter upp. Så fortsätter han sin rond och är ej väl utom hallen förrän pratet är i full gång igen.”

Det är ett utdrag ur Alva Asps dagbok, den 21 februari 1935. Hon var då 22 år och bodde på Spenshults sanatorium i Halland i hopp om att bli frisk från tuberkulos. Men hon blev aldrig av med lungsjukdomen, som drabbat henne. År 1936 dog Alva.

Alva Asp var en glad och kreativ kvinna. Hon dog redan vid 23 års ålder efter att ha drabbats av tuberkulos. Fotot är taget på Spenshults sanatorium där hon bodde i slutet av sitt unga liv, i hopp om att bli frisk i mitten av 1930-talet.

Alva Asp var en glad och kreativ kvinna. Hon dog redan vid 23 års ålder efter att ha drabbats av tuberkulos. Fotot är taget på Spenshults sanatorium där hon bodde i slutet av sitt unga liv, i hopp om att bli frisk i mitten av 1930-talet.

Minnet av Alva Asp lever dock vidare tack vare hennes detaljrika dagböcker. I dem varvas korta kom-ihåg-anteckningar med mer ingående reflektioner och personliga tankar. Hon lyckas ofta fånga både allvaret och humorn kring livet på sanatoriet.

Som i det tidigare utdraget, som beskriver den förväntande tystnaden och lugna vilan i ligghallarna, men som avslöjar både ett dolt leende hos läkaren och att stillheten bryts så snart den medicinska patrulleringen är utom synhåll.

Men det finns också ett djup. I oktober 1932 skrev Alva:
”Varför finns jag? Jag blir ju intet och är intet. (…) Varför får vi inte leva när vi en gång kommit till jorden? Somliga uträtta storverk, och deras namn lever. De har ju haft en mening med sitt liv, men så finns det andra, sådana som jag. Vi äro endast parasiter, vi behöva allt vad andra behöva, men vi kunna inte som de skaffa det själv.”

Illustrerade sina upplevelser

Många av sina upplevelser har Alva även illustrerat. Bilderna skildrar glädje och fin vänskap men även hopplöshet, ovisshet och den enorma saknaden efter familjen som hon på grund av sjukdomen tvingades separera ifrån och sällan fick träffa under sin tid på sanatoriet. Vissa teckningar är i färg, andra gjorda i blyerts.

Bildtext: ”Under den tid Ingeborg hade säng brukade vi avhandla dagens händelser med varandra på kvällen. Vi började 9.30 och kunde hålla på till över 10. Ibland blevo våra salskamrater irriterade men det inverkade inte på vår talfördhet. Det var de roligaste stunderna på hela dagen tycket jag, att få ligga här vid sida av Pyret och bara prata och prata. ”

 

Tack vare Alvas kvarlevande släktingar har dagböckerna bevarats i fint skick och nu ser släkten gärna att fler ska få ta del av berättelsen om Alvas sista tid i livet. 

– Det känns roligt att kunna föra det vidare, säger Sven Asp, Alvas brorson.

Sven var sex år när Alva dog

Sven var bara var sex år när hans faster Alva dog men han minns henne tydligt.
– Hon var väldigt trevlig. Jag fick ett par strumpor av henne när jag fyllde år en gång, berättar han.

Sven Asp kände att han själv inte visste hur han skulle kunna göra sin fasters fina alster rättvisa.

På sitt tidigare jobb på Nordvästra Skånes tidningar tog han därför kontakt med sin kollega, journalisten Ove Torgny, och bad honom förvalta materialet.

Tack vare Ove Torgny har utdrag ur dagböckerna publicerats i tidningsartiklar och han har även sett till att göra en egenproducerad bok om Alva Asp.

Genom Ove Torgny har nu även Riksförbundet HjärtLung fått låna Alvas originalteckningar och dagböcker, vilket bokstavligen är en hel låda med en ung kvinnas personliga livsberättelse.

För Ove Torgny har djupdykningarna i Alvas liv gjort att han kommit henne nära. Det är med sorg i rösten han berättar om hur Alva först blir friskförklarad och i juni 1935 får åka hem till familjen och hur hon sedan kort därefter försämras igen.
– Hon var så ung, så talangfull och glad och omtänksam. Det är fruktansvärt att läsa hennes anteckningar när man känner till hur det slutar, säger Ove Torgny.

Dagboksanteckningarna från hennes sista år i livet, 1936, visar på tvära kast mellan vardagliga och trivsamma händelser och allvarliga sjuktecken. Från en dag till en annan kan förutsättningarna helt ändras.

7/1: ”Var med Elsa och köpte garn till min jumper. Elsa ska sticka.”

8/1: ”Spottade blod i dag. Ganska mycket, det mesta på flera år.”

Alva Asp är en av de tio tusentals människor i Sverige som drabbades av tuberkulos i Sverige fram till 1940-talets slut.

Det är en grym sjukdom som sprids via luften och som ger diffusa symtom långt efter smittotillfället.


Höjd levnadsstandard minskade antalet insjuknade

I takt med att levnadsstandarden i Sverige förbättrades under 40-talet, med bland annat minskad trångboddhet, minskade antalet insjuknade drastiskt.

När man även upptäckte botande läkemedel blev sjukdomen alltmer sällsynt i vårt land.

I Sverige är den idag så ovanlig att rädslan för sjukdomen nästintill fallit i glömska. Tuberkulos har gått från att ha varit en fruktad folksjukdom till att bli ett bortglömt hot. 

– Många har släktingar eller äldre bekanta som har bott på sanatorier. Det är en del av vår historia. Att ta del av Alva Asps tankar och upplevelser från den tiden är en påminnelse om hur inte bara hon, utan även många andra, hade det då, säger Ove Torgny.

Sanatorier var behandlingsmodellen

Innan läkemedlen mot tuberkulos var uppfunna var sanatorierna den behandlingsmodell som fanns till hands. De fyllde dels funktionen att minska smittspridningen genom att man helt enkelt förde bort de som insjuknat för att strypa deras kontakt med omgivningen. Och dels att ge vård som byggde på självläkning genom att stärka patienternas hälsa med hjälp av ren luft, vila och näringsrik mat.

Sanatorievården var motsatsen till dagens riktlinjer om att allt ska utgå från patientens individuella behov och önskemål. På sanatorierna följde alla samma strikta schema. Alva Asp har i sina dagböcker noggrant redogjort för dagordningen för vardagar respektive helgdagar.

Trots det inrutade livet fanns det utrymme för egen tid och umgänge. Alva Asp träffade Ingeborg under sitt dryga år på Spenshults sanatorium, en person hon beskriver som sin allra bästa vän i livet. Det fanns även utrymme för personligheter att ta plats och blomma. Det märks att Alva var en uppskattad person som gjorde det där lilla extra, som att teckna gratulationskort till sina medpatienter när de fyllde år.

– Jag har så många gånger funderat på vad det skulle ha blivit av Alva om hon inte gått sitt tragiska öde till mötes, säger Ove Torgny.

Bildtext: ”Den 5:e maj var jag inne på undersökning och blev då föreslagen gas. Försträckt sade jag nej, jag ville ej ha någon. Jag fick då betänketid och efter några dagar då andra patienter övertalat mig gick jag in på gasningen.”

Text: Anna-Karin Andersson

Läs vår särtryck av historien om Alva Asp

Alva Asp drabbades av tuberkulos som ung och tvingades leva sin sista tid i livet på sanatorium. Ta del av hennes detaljrika illustrationer och starka dagboksanteckningar. 

Alva Asp

Alva Asp född den 12 april 1913, död på grund av tuberkulos på Kungshults sjukhem klockan 18.45 den 15 december 1936. Begravningen ägde rum den 20 december 1936.

Alva hade gått i folkskolan och haft ett arbete en tid på gummifabriken innan hon insjuknade i tuberkulos. Den 7 april år 1934 blev intagen på Spenshults sanatorium några mil öster om Halmstad.

Ovanstående text är hämtad ut Ova Torgnys
bok Alva Asp, ett liv kring Spenshult.