Det krävs mer än bara vård efter en hjärtinfarkt

Professionell hjälp och egen kraft hjälper kvinnor att återhämta sig efter en hjärtinfarkt visar ny forskning. Men behovet av stöd skiljer sig från person till person och vården måste bli bättre på att se till helheten hos varje individ.

Illustration: SHUTTERSTOCKAtt få en hjärtinfarkt är omvälvande. Tankar om döden och funderingar på varför just jag drabbats är exempel på existentiella frågor som kan väckas när något så dramatiskt händer. Det är inte ovanligt att gamla kriser man varit med om tidigare i livet poppar upp igen. Andra kan ha svårt att ta in det som hänt och vissa skuldbelägger sig själva och tänker att hjärtinfarkten är självförvållad eftersom den kan hänga samman med den egna livsstilen.

– Men att svara allmänt på hur vi reagerar på en hjärtinfarkt är omöjligt. Upplevelsen är så individuell, säger Inger Wieslander, sjuksköterska och filosofie doktor i hälsa och vårdvetenskap vid Högskolan i Halmstad.

Inger Wieslander har nyligen skrivit en avhandling om kvinnors återhämtning efter en första hjärtinfarkt. Genom att intervjua kvinnor som drabbats och sjuksköterskor som arbetar med hjärtrehabilitering belyser hon vad som kan påverka processen.

Inger Wieslander har i sin forskning valt att studera återhämtningen som två parallella delar. En klinisk del och en personlig del. Den kliniska återhämtningen som vanligtvis kallas rehabilitering är den som ska reducera symptom och förbättra funktionen hos patienten och är den del som vården oftast hjälper till med idag. Den andra delen är den personliga, det vill säga individens egna unika resa till hälsa, vilken också är viktig att vården fångar upp och stöttar kvinnorna i. Båda delarna har betydelse för kvinnans upplevelse av hur pass bra hon lyckats återhämta sig efter hjärtinfarkten.

De kvinnor som deltagit i vårdens professionella rehabilitering uppger att de blivit hjälpta av den. Ofta har upplägget inkluderat utbildning om hjärtat och hjärtsjukdom för att öka förståelsen för vad som hänt. Även förebyggande åtgärder ingår i vårdprogrammet för att minska risken att drabbas på nytt. Det kan vara stöd för livsstilsförändringar som rökstopp, ändrade kostvanor, minskad stress och ökad fysisk aktivitet.

Långt ifrån alla som haft hjärtinfarkt har emellertid deltagit i rehabilitering. Det finns olika skäl till det. Trots att Sverige har som mål att alla ska få en jämlik vård har Inger Wieslander exempelvis kunnat se att socioekonomiska faktorer har betydelse.

– Sjuksköterskor har i intervjuerna berättat att det finns kvinnor som inte haft råd att gå på rehabiliteringen de blivit erbjudna eftersom det inneburit en viss kostnad att delta i aktiviteterna eller att de inte haft möjlighet att ta sig dit eftersom avståndet mellan hem och sjukhus varit så långt att resan dit skulle bli för dyr eller svår att ordna. Det är beklagligt, säger hon.

Andra faktorer som ibland bidrog till att kvinnor inte deltog i den organiserade hjärtrehabiliteringen var att några yrkesverksamma kvinnor, som jobbade i mindre företag, uppgav att deras arbetskamrater inte uppmuntrade till att de skulle avvika på arbetstid för att gå på rehabilitering.

Anmärkningsvärt var också att flera av kvinnorna i undersökningen inte kände till vårdens stöd och av den anledningen helt gick miste om det professionella återhämtningsprogrammet.

Den andra delen då? Den personliga resan. För många vad den minst lika viktig för återhämtningen.

– Många kvinnor berättade att hjärtinfarkten fått dem att stanna upp i livet. De hade börjat fundera på vad som var viktigt, omvärderat saker och blivit bättre på att uppskatta de små sakerna i livet.

I den processen var kvinnans mentala hälsa betydelsefull. De som hade en allmänt positiv syn på livet återhämtade sig snabbare efter hjärtinfarkten än de som kände sig mer nedstämda och haft det svårt även före infarkten.

Stöd från omgivningen hade också god inverkan. De som hade en förstående partner eller goda väninnor som lyssnade på dem och som de kunde dela sina innersta tankar med värderade det högt och det påverkade även återhämtningen positivt. Flera av dem som deltagit i vårdrehabilitering uppgav även att samvaron och möjligheten att få träffa andra i samma situation var lika viktig för dem som den medicinska expertisens stöd.

Sammantaget visar forskningsresultatet att det finns behov av att individualisera vårdens stöd, enligt Inger Wieslander. För precis som det är stora skillnader i hur man upplever en hjärtinfarkt är det också stor variation i svaren om vad som är viktigt vid återhämtningen. Behoven ser olika ut beroende på vem kvinnan är och kvinnans livssituation i övrigt.

– Många rehabiliteringsprogram har god kvalitet men har samma upplägg för alla. För vissa räcker det kanske men för andra kan det bli ett hårt slag när man stänger dörren efter en förutbestämd tid och säger att nu ska det vara klart. Vården borde i ännu högre grad se till patientens helhet, konstaterar hon.

Inger WieslanderInger Wieslander

Yrke: Universitetsadjunkt vid Högskolan i Halmstad, leg sjuksköterska, fil dr i Hälsa och vårdvetenskap.

Aktuell med avhandlingen: Women’s recovery after a first myocardial infarction from an organisational, a relational and individual perspective, vid Hälsohögskolan i Jönköping.

 

Fakta: Det hjälper kvinnor att återhämta sig efter en hjärtinfarkt

  • Stöd från vården i form av bra hjälp och mottagande från sjukhuspersonal.
  • Information eller utbildning om hjärtat och hjärtsjukdom.
  • Hjälp med livsstilsförändringar som rökstopp, ändrade kostvanor, fysisk träning och minskad stress.
  • Förståelse från nära och kära för vad som hänt och vad det innebär att ha fått hjärtinfarkt.
  • Att bli lyssnad på. Många kände sig lättade av att få berätta om hur de kände sig.
  • Arbetsgivarens stöd för att delta i rehabilitering.
  • En öppen dialog med partnern om den sexuella relationen och behovet av ömhet och närhet.
  • Den egna mentala styrkan. Att ha en positiv syn på livet.

Text: Anna-Karin Andersson