Intresset för kartor skulle långt senare i livet löna sig i form av en militär silvermedalj i orientering ( jag gick rätt, andra sprang fel). Förutom simborgarmärket livets hittills enda idrottsliga utmärkelse.

15 år gammal fick jag sommarjobb som smörgåsnisse (lön 180:- / mån). Efter tredje sommaren investerade jag besparingarna i en Parisresa. Med resehandbok i fickan vandrade jag ensam i två veckor gata upp och gata ned. Såg allt, allt , njöt av allt! Och pengarna räckte nästan hela tiden. Att min blivande hustru, Ulla, samtidigt nötte samma gator anade ingen av oss. Hur som helst, några år senare var vi gifta och reser sedan dess tillsammans. Ofta! Vår, sommar, höst eller vinter. Långt eller kort. Väl förberett eller - mer spännande! – helt oplanerat och improviserat. Med barn, barnbarn, vänner eller på tu man hand.

Vad som lockar oss? Upptäckarglädje och nyfikenhet kanske. Avbrottet i vardagen. Möten med människor. Intressanta miljöer med spår av en mångskiftande historia. Skiftande natur och landskapstyper. Så här års också ibland en angenämare temperatur. Resor hör till vår livsstil. De gör oss knappast rika. Utom på erfarenheter, vänner och glada minnen.

Som gymnasielärare i tyska fick jag ofta anledning att besöka Tyskland och Österrike ( studier, kurser, konferenser, lärarutbyte m.m.). Mycket givande var arbetet med att ordna gruppresor till dessa länder, för elever, för kollegor, för körer och föreningar. När jag blev medlem i Hjärt- och Lungsjukas Förening kändes det därför naturligt att få delta i vår resekommittés arbete. Att resa tillsammans kan skänka en välgörande omväxling och en gemenskap som inte alltid vardagen erbjuder. Jag är tacksam över att ha fått förtroendet att ta med så många av Er till Tyskland och jag hoppas att Ni som var med – trots en del strapatser – minns Era resor med glädje. Det gör jag!

Så länge som man lever bör man hålla sig levande. (Goethe)

Jan Renström