Anhöriga viktiga tidigt i rehab

Vardagen kan fungera bättre för hjärtpatienter om partnern till den som vårdats för hjärtinfarkt får vara med redan på sjukhuset.

Det har doktoranden Monica Eriksson kommit fram till i en doktorsavhandling som nyligen lagts fram vid Mittuniversitetet i Östersund. Hon har en bakgrund som distriktssköterska och såg i den yrkesrollen tydligt att när någon blir sjuk så får det konsekvenser för hela familjen.
– Det gjorde att jag ville ha familjefokus när jag fick möjlighet att bli doktorand.

Partnern mest omtumlad

Patienterna som deltog i Monica Erikssons studie var 65 år eller yngre. Grundtanken var att fånga upp erfarenheter från personer som var yrkesverksamma och kanske fortfarande hade hemmavarande barn. 13 par deltog. De blev intervjuade vid fyra tillfällen: en månad, sju månader, 12 månader och 24 månader efter att de fått behandling för sina hjärtbesvär. De fick även svara på en enkät där de fick skatta sin hälsa och framtidstro.

– Det visade sig att det inledningsvis var partnern som var mest omtumlad av händelsen och kände oro inför framtiden. Patienterna själva hade en mer positiv upplevelse. De kände sig ofta bättre och hade färre symtom som ett direkt resultat av att ha gjort exempelvis en ballongvidgning.
Anhöriga är alltså i högsta grad känslomässigt berörda när en familjemedlem drabbas av sjukdom. Det faktum att sjukhusvistelserna idag är korta för hjärtpatienter, ibland bara några dagar, gör att de också spelar en viktig roll för patientens rehabilitering. Det mesta av rehabiliteringen måste skötas i hemmet och därför bör familjemedlemmar blir delaktiga redan under sjukhusvistelsen, anser Monica Eriksson.

Engagera primärvården

– Inför utskrivningen och vid återbesök bör familjen självklart få vara med. Jag ser också att primärvården skulle kunna engageras i samband med utskrivningen. Primärvården skulle kunna fungera som ett stöd för familjen.

Det stöd som paren uppgav att de efterfrågade var information om sjukdomen, behandlingen och nödvändiga livsstilsförändringar samt hjälp att lägga upp en gemensam strategi för att hantera den nya livssituationen.
Studien visade att situationen stabiliserat sig för de flesta par efter ungefär ett halvår.

Strävan efter stabilitet

Det fanns en strävan efter att uppnå balans och stabilitet i den rådande livssituationen. I vissa fall kände partnern fortfarande oro, men då handlade det mer om livsstilsförändringar som inte hade genomförts i den utsträckning som man pratat om från början.

Det fanns också par som tyckte att livet blir bättre efter hjärtinfarkten, att de kommit varandra närmare och blivit bättre på att uppskatta varandra. Överhuvudtaget var reaktionerna och sätten att hantera hjärtinfarkten unika för varje par.

Förbättrad livskvalitet

– Det finns inte två par som är lika. De jag har studerat har hanterat hjärtinfarkten på olika sätt, säger Monica Eriksson.
Gemensamt för alla var dock att både självrapporterat hopp och hälsorelaterad livskvalitet förbättrades kontinuerligt under de två år studien pågick.

Monica Eriksson kunde också urskilja att parens tankar kring framtiden var antingen optimistisk med en aktiv inställning eller en mer pessimistisk vänta-och-se-inställning.

Svårt att nå fram

De par där båda två var optimistiska tog lätt till sig sjukvårdens råd vad gällde behandling och livsstilsförändring. Bland dem där den sjuke var pessimistisk och partnern optimistisk sågs mönstret att den optimistiska personen försökte peppa den som var mer negativ. I de fall där båda hade en pessimistisk inställning var det svårare för vårdpersonalen att nå fram med råd om till exempel kost och motion.

– Det är viktigt att man som sjuksköterska anpassar budskapet till det par man har framför sig. Är det till exempel två positiva personer måste man kanske bromsa ibland. Om personerna är mer pessimistiska får man försöka stötta och uppmuntra och inte dundra på med för många råd på en gång.