Ledare 1 2010: De akuta utryckningarna måste bli mer effektiva

Det här numret av Status kommer att handla om rehabilitering och de problem vi har med brister inom rehabiliteringen. Jag har i flera ledare under de senaste åren pekat på brister och kan bara konstatera att fortfarande finns mycket att göra.

Det finns ett annat problem som jag också vill ta upp. Svensk sjukvård ligger långt framme när det gäller omhändertagande på sjukhus men hur är det med det akuta omhändertagandet, när man befinner sig ute i samhället?

Jag har en personlig upplevelse som fått mig att tänka på det ganska ofta. Jag var på besök hos en kamrat som bor i en förort till Stockholm. Vi hade satt oss på altanen när vi hörde motorljud från två bilar på gatan utanför. De genomförde ett så kallat street-race mitt på söndagseftermiddagen. I den höga hastigheten knuffade den ena bilen till den andra så den åkte av gatan, ut på ett litet fält och rakt in i en kraftledningsstolpe. Det blev naturligtvis tvärstopp och det började ryka från bilen.

Min kamrat ringde 112 från mobiltelefonen som låg framför oss på kaffebordet, därefter hämtade vi en liten pulverbrandsläckare för villabruk och skyndade fram till olycksplatsen för att släcka eventuell eld.

Vi hade larmat och redan hörde vi sirener på avstånd. De som kom först var brandkåren med två stora tunga Scania-lastbilar. Brandsoldaterna gjorde vad de skulle, bröt upp dörren, monterade ett kragstöd på den skadade, tog ut honom och dränkte bilen i skum. Ungefär fyra minuter senare kom polisen. De körde iväg alla tillskyndade nyfikna, även oss, och spärrade av området med skyltar och plastband.

Sist kom ambulansen. Jag blev upprörd över i vilken turordning som räddningstjänsten anlände, brandkåren först och ambulansen sist.
Jag har talat med många om det här och blivit delgiven uppfattningen att så här är det. Jag tänker på alla som är ute och exempelvis får ett plötsligt hjärtstopp! Mina tankar går då till SALSA-projektet (Saving Lives in Stockholm Area) som har satsat helt rätt.

Projektet startade 2004 med att ambulans och räddningstjänst larmas samtidigt vid ett SOS. Senare har även taxi och väktarbolag involverats. Överlevnaden vid plötsligt hjärtstopp har ökat från 4,4 procent till 6,8 procent. Det innebär att alla medverkande har hjärtstartare i fordonen, en taxi eller en väktarbil eller varför inte en brandbil, kan om du har tur befinna sig i din omedelbara närhet. Inom tre minuter måste insatser sättas in för att återstarta hjärtat och för varje minut minskar överlevnadsgraden med 10 procent.

Jag tycker som ordförande i ett riksförbund att det naturligtvis är värdefullt om man kan sprida projektets idéer. Det här är förvisso en metod som kanske passar bäst i tätorter men som skulle kunna anpassas till lokala förhållanden i hela landet. Ett antal människor kommer då att räddas till livet tack vare denna metod.

Berndt Nilsson, förbundsordförande